Vid Ljusnans norra strand, mitt emellan älvens utflöde i Bergviken och Landaforsen står Segersta kyrka. Om traktens betydelse vittnar anhopningen av gravfält och enstaka gravar från folkvandringens- och vikingatiden.
I skrift möter sockennamnet i dess äldsta, dialektalt överensstämmande form “Särsta” första gången 1302 i det brev angående själastugan på Ödmorden, som ärkebiskop Nils Alleson utfärdade den 29 december från Segersta kyrka, där han då visiterade. Namnet är troligen mycket äldre, då ortsnamn med ändelsen -sta härstammar från järnåldern.
Så gott som alla kyrkor är sägenomspunna, så även denna. En J.D Flintenberg har skrivit så här om Segersta, citat:
“Hårga by skal wara den äldsta byn här i Sokn och härleda sit namn af h´’arág (Hårga med hebreiska bokstäver i originalet) emedan Hedningarna hafwa här haft sit offerställe. Det berättas äfwenväl, at de här först börjat bygga Kyrkan, men emedan en käring derigenom kom at mista et stycke af sin åker så lät hon om nätterna nedrifwa hwad om dagarna byggdes, hwarföre byggnaden afstannade och flyttades dit Segersta kyrka nu står.”
Av allt att döma uppfördes kyrkan i början av 1200-talet. Den bestod ursprungligen av ett rektangulärt långhus med lägre och smalare, rakslutet kor. Sannolikt försågs den mycket snart med ett torn i väster, inte för att bära klockorna utan som försvarsverk……….utseendet vet vi dock inget om
…..senare utvidgades kyrkorummet österut och fick därigenom en enkel rektangulär form. Samtidigt byggdes sakrestia på norra långsidan invid koret och vapenhus på södra sidan.
Mot slutet av 1400-talet eller i början av 1500-talet slogs tegelvarv, tre i långhuset, ett i sakrestian och ett i vapenhuset.. Åtminstone i långhuset pryddes valven med kalkmålningar av mästaren Eghil, som var verksam i Hälsingland i början av 1500-talet.
Fönstren var små och fåtaliga.
Behovet att reparera och utvidga kyrkan eller bygga en helt ny blev under 1700-talets senare hälft alltmer påträngande. Många förslag att lösa frågan diskuterades under årens lopp och inte förrän hösten 1803 enades man om att kyrkan skulle byggas om på följande sätt:
Den gamla kyrkans östra och södra murar bibehålls och den södra förlängs västerut till i jämnhöjd med tornets västmur. Den senare inarbetas i en ny västgavel. En ny nordmur uppförs i linje med gamla sakrestians nordmur. Dessutom planerades ett nytt torn i väster och en sakrestia i öster… Ritningen fastställdes 11 dec 1804 och redan i januari påbörjade man köra fram sten till grunden.
Kyrkan är vad man brukar kalla en Karl-Johankyrka och består av ett rektangulärt huvudparti med torn i väster och sakrestia i nordost.
Murarna är uppförda av gråsten men med fönster- och dörr-omfattningar i tegel. Murverket är putsat, likaså den profilerade taklisten.
Långhusets låga, i öster valmade tak, är spånklätt. De till stilen hörande stora, rundbågiga fönstren är elva till antalet.
Kyrkans huvudingång befinner sig i tornets västfasad.
En annan ingång är anbringad på södra långsidan. Portarna är beslagna med kopparplåt….
I bågen under det lilla fönstret över sydingången finns en koppartavla uppsatt med Gustav IV Adolfs krönta namnskiffer och årtalet 1807.
Tavlan är troligen av ganska sent datum och ger samma felaktiga uppgift om byggnadsåret som inventeringsprotokollet från 1829.
Den “nya” kyrkan var nämligen färdigbyggd 1811 men målades inte förrän sommaren 1816. Av okänd anledning dröjde även invigningen till den 2 augusti 1818.
Tornet krönes av en vitmålad lanternin, vars nedre del är försedd med ett litet fyrkantigt fönster på var sida, medan den övre och betydligt högre där tornurtavlorna sitter högst under taklisten, har rektangulära öppningar med svarta järngaller utanför träluckorna.
Lanterninen med kopparklädd, karnissvängd huv avslutas med ett klot, krönt av ett kors, båda förgyllda.
Det svagt lutande takfallet mellan lanternin och tornkroppen är spånklätt. Det skjuter ut över väggarna och stöds av tolv murade konsoler på var sida.
© Janne Norberg